SWISS-ALPINE 2009
Jag vet inte riktigt när jag bestämde mig för att springa Swiss-alpine 2009 men det har länge funnits i mina tankar att någon gång genomföra loppet i alperna, som är det första riktigt stora bergsmarathon. Nu tyckte jag att det passade bra in i år och när jag väl bestämde mig att finnas med på startlinjen den 25:e juli 2009 så har det blivit sommarens stora mål.
Har man bara sprungit ett maraton som längsta distans tidigare kan det vara svårt att föreställa sig vad det innebär att springa 78 km i alpmiljö. Det jag var orolig för inför loppet var dels distansen, hur skulle jag klara av 78 km, hur länge klarar benen av att springa? Samt höjden och stigningen. Jag har tidigare på höghöjdsläger fått erfara att jag har det jobbigare på hög höjd och en stigning under 20 km med 1600 höjdmeter upp till en höjd på 2600 skulle bli en helt ny erfarenhet.
Eftersom flera av de svenska löparna ligger och tränar i St Moritz under sommaren så passade det bra att åka dit innan loppet, dels för att få möjlighet att springa i rätt miljö och sedan att vänja sig vid höjden. En knapp vecka innan loppet anlände även Micke (min sambo) till St Moritz.
Fredag den 24:e åkte jag och Micke med tåget till Davos, på plats började jag på riktigt känna att det var nära. Nummerlappar, mässa och presskonferens och sedan pasta party i ett alltmer tilltagande regn på Davos idrottsplats. Jag måste erkänna att det var idag jag började på allvar bli nervös över vad jag gett mig in på och tankarna om jag verkligen skulle klara denna utmaning började dyka upp; har jag laddat tillräckligt, blev det för lite vila sista veckorna, känner jag inte av smärta i vaden?? flera frågor som dyker upp när tävlingsnerverna kommer fram. Det var ändå med spänning och en viss längtan jag såg fram emot nästa dag när jag äntligen skulle få se vad jag klarade av. En annan känsla än när jag de senaste åren har laddat för ett maratonlopp då vet jag att det krävs att jag håller ett bra tempo redan från början, för att göra ett bra lopp som jag kan vara nöjd med. Den här gången var det första målet att ta sig i mål och sedan att göra det på ett så bra sätt som möjligt, och den första utmaningen var att hålla ner tempot de första tre milen för att sedan orka när det började ”på riktigt”
Tävlingsdagen vaknade vi med att regnet fortfarande öste ner utanför fönstret, första tanken – det här kan bli en mycket jobbig dag… Sedan fick jag lära vår värdinna på bed and breakfast att koka gröt (hon hade visst aldrig varit med om det tidigare). Eftersom vi bodde precis intill stadion och starten, behövde vi inte kliva ut ur huset mer än en halvtimme innan start, då hade regnet gett sig och solen försökte titta fram lite mellan molnen, det här kanske skulle bli en ganska bra dag ändå…
Starten gick, jag och Micke hade inte trängt oss fram längst fram i elitledet utan stod istället mitt i startfältet, skottet small av och vi stod stilla… efter några sekunder började det att röra sig framåt. Vi hade bestämt oss för att hålla ihop de första milen, springa lätt och ledigt utan att stressa, Vi hade siktat in oss på ett 5 min. tempo, de första milen. Första 5 km på 20 min. - ojdå lite för fort… men det kändes ju så lätt. Vi lyckades hålla ihop någorlunda första 25 km, sedan blev jag otålig, ökade steget och farten en aning och avståndet blev större. Kände mig fortfarande väldigt pigg och stark vid 30 km det kändes positivt, nu börjar verkligen loppet. Från Filisur på ca 1000 m började den första stigningen med en serpentinväg på asfalt här hann jag ikapp hon som sedan skulle bli trea i loppet, jag kände mig väldigt stark och sprang direkt ifrån.När jag kom in mot Bergun, sista byn innan alptopparna, fick jag syn på den tjej som jag trodde skulle vinna loppet, Lizzy Hawker, då förstod jag att jag måste vara uppe i damtäten. I Bergun fanns det möjlighet att hämta upp saker man skickat med en transport, jag hämtade upp ett vätskebälte samt en flaska blåbärssoppa jag gjort iordning kvällen innan. Fylld av nya krafter av vetskapen att vara i täten och av blåbärssoppan så började den långa vägen upp för berget. Det här kom att bli min bästa del av loppet från Filisur upp till första passet på 2600 m. hämtade jag in de 5 min jag låg efter de första tjejerna och sprang sedan ifrån med ytterligare 17 min. På väg upp fick jag flera gånger höra att jag var första tjej, vilket gav både styrka att fortsätta, hålla ett bra tempo och viljan att vinna. Väl uppe på passet följde en vacker men jobbig löpning utefter fjällsluttningen på smala stigar, bitvis stenig och blöt men även med otrolig utsikt över alptopparna.
Den sista milen in mot Davos, i en vacker dalgång in mot byn, var det min vilja och envishet som var min styrka, även om benen kändes som att de inte ville springa längre så funkade det på något vis ändå att behålla löpningen.
300 meter innan mål fick jag en svensk flagga, då kände jag att det här verkligen går vägen. Den känsla som jag sedan fick uppleva inne på stadion i Davos är svår att beskriva, att efter nästan åtta mil och löpning bland alptoppar och alpbyar på hög höjd, när kroppen bara är så oerhört trött och benen skriker att nu räcker det, att då komma in på stadion och känna att jag klarade av detta dessutom med svenska flaggan och en lagerkrans runt halsen. Då försvinner all trötthet och bara en oerhörd lyckokänsla, jag klarade av det jag endast vågat drömma om!
Även Micke gjorde ett bra lopp, han kom in på 28.e plats, 25 min efter damsegrarinnan, som mötte honom i målet med en stor kram. Jag var oerhört lättad, nöjd och glad och då kom glädjetårarna, som kommer när känslorna och tröttheten tar över. I det ögonblicket kände jag en glädje över att vi lyckats båda två, vi hade ju ändå på något sätt gjort det här tillsammans.
Att sedan få fira segern med två svenskar överst på pallen (eftersom Jonas Buud imponerade med sin tredje raka seger) med svenska nationalsången, det kändes stort. Dubbel seger – dubbel glädje.
Segern i Swiss-alpine är absolut en av mina största idrottsupplevelser i min karriär. Det är svårt att värdera olika lopp när man just upplevt en seger som denna känns den så nära, men det tillhör absolut topp tre med VM i Paris och min seger i Stockholm Marathon./ Lena
Här nedan följer en krönika kring min internationella VM debut i Paris.
VM-debut och svenskt rekord
För några år sedan trodde jag att min idrottskarriär var slut. Jag beslöt mig för att lägga av med längdskidåkningen som tagit upp en stor del av mitt liv ända sedan jag började på skidgymnasiet som sextonåring. Men istället för att sluta idrotta kom löpningen in i mitt liv.
Löpningen fanns förvisso där även under min karriär som skidåkare. Det var ett bra komplement för att tävla under sommaren. Sedan jag lade skidorna på hyllan fanns det ännu större utrymme för löptävlingar som Tjejmilen och andra motionslopp. Jag hade även tankar på att någon gång genomföra ett maratonlopp, innan jag tappat för mycket av träningen. I Stockholm Marathon 2001 gjorde jag min debut, den skulle visa sig bli långt mer lyckad än jag vågat hoppas på.
Hade någon sagt till mig för några år sedan att jag skulle stå på startlinjen i Friidrotts–VM 2003 hade jag antagligen skrattat åt personen och bett denne komma ner på jorden igen. Men när jag förbättrade mina maratontider så började jag tro på att kvala in till ett stort internationellt mästerskap.
Nu stod jag alltså där mitt i Paris som en av 69 löpare i VM-maran. Detta var mitt stora mål för säsongen och snart var det dags för startskottet. Alla förberedelser, all träning och uppladdning skulle nu äntligen få sitt utlopp.
De sista dagarna före loppet var jag mycket nervös. Som tur var försvann nervositeten när jag ställde mig på startlinjen. Så brukar det vara, jag har svårt att slappna av dagarna innan ett lopp, men när jag väl står på startlinjen har den mesta nervositeten försvunnit. Då finns det inte längre något jag kan ändra på, det är bara att springa och göra sitt bästa för dagen.
Tempot i loppet var rätt lugnt i början. Det passade mig bra och det var skönt att komma in i ett lagom tempo och ändå vara med i den stora förstaklungan. Tempot drogs dock upp och efter fem kilometer följde Marie Söderström med i en klunga som höll ett lite för högt tempo för mig. De såg starka ut och jag tappade några meter. Eftersom jag kände att det gick lite för fort, valde jag att fortsätta i mitt eget tempo några meter bakom. Det var samtidigt skönt att springa ensam eftersom jag var längre än de andra löparna och hade svårt att få ut mitt långa löpsteg i klungan. Efter en mil kom en sträcka med kullersten. Där fanns även banans längsta stigning, den långa paradgatan Champs Elyssés. Här kände jag mig trött, fötter och ben var inte vana vid kullersten och det kändes jobbigt att springa på det ojämna underlaget.
Vid halva loppet passerade vi Eiffeltornet och nu började jag känna mig piggare igen. Här insåg jag att både Marie och jag var på väg att nå en riktigt bra tid och kanske komma under det svenska rekordet. Jag passerade på 1.13.57 med Marie fyra sekunder före. I det läget trodde jag att Marie skulle slå det svenska rekordet.
Med knappt halva distansen kvar fick jag plötsligt nya krafter. Det kändes bra att gå på lite hårdare, jag kom ikapp Marie och klungan som hon fanns med i. Jag ökade tempot ytterligare ett snäpp (i efterhand fick jag reda på att jag hade 17.32 mellan 20 och 25 kilometer, vilket var t o m snabbare än täten). Det kändes som jag hade något stort på gång, kanske fanns det svenska rekordet inom räckhåll.
Efter 32 kilometer började dock benen kännas mer och mer. Den lätta löpkänslan började avta och benen larmade om att det skulle bli en jobbig sista mil.
Med fem kilometer kvar stumnade jag rejält i benen. Mina tankar var nu helt fokuserade på att jag skulle ta mig framåt en kilometer i taget. Jag försökte koppla bort tröttheten, stumheten i benen och det sendrag som inte ville släppa i högerfoten. Fötterna domnade och blev svåra att styra. I ett sånt läge gäller det att vara stark, att plocka fram viljan och intala sig att plåga kroppen den sista biten.
Det som nu sporrade mig starkt var att jag, trots min trötthet, plockade in på löpare som låg före mig. Det kändes väldigt motiverande och var oerhört viktigt för att jag skulle klara av att vara koncentrerad och behålla ett bra löptempo. Det fanns gott om svenskar ute efter banan som skrek placeringar. Jag kommer mycket väl ihåg förbundskaptenen Ulf Karlsson och hans entusiasm. Några kilometer före mål skrek han till mig att jag låg på 19:e plats och att jag plockade in på löparna före mig.
– Nu är det bara att köra!, skrek han. Jag tänkte att det ska jag banne mig göra och varje plockad placering kändes som en ny vinst.
När jag kom in på den väldiga VM-arenan, Stade de France, visste jag att jag skulle ta mig i mål. Det var en obeskrivlig känsla att äntligen komma in på stadion och höra det mäktiga publikjublet. Jag visste att min mamma och pappa samt en stor del av det svenska laget också satt på läktaren, vilket mig ytterligare. Vid klockringningen för det avslutande varvet kände jag att jag skulle klara av att slå det svenska rekordet. Jag hörde inte den stora svenska hejaklacken som befann sig vid höjdhoppet, utan var helt koncentrerad på att ta fram mina sista krafter för att inte missa rekordet. Det var tufft, och inte förrän 200 meter från mål var jag helt säker på att klara av det.
Det sista steget över mållinjen var en otroligt härlig känsla. Med många olika känslor i kroppen sträckte jag armarna i luften när jag passerade mållinjen. Där fanns den oerhörda tröttheten, den enorma glädjen och lättnaden över att komma i mål. Där fanns också den underbara lyckokänslan över att lyckas med något som man länge fokuserat tankarna på och att dessutom göra det med att sätta personbästa och svenskt rekord i mitt första stora mästerskap. Den känslan vill jag gärna uppleva igen.
Efter många ensamma träningstimmar samt en del motgångar och tunga perioder, kändes detta som en stor belöning. Ett bevis på att jag kan om jag vill och satsar för att nå ett mål. Att springa maraton har lärt mig en hel del användbart även utanför idrotten, som att aldrig ge upp, inte ge vika för tröttheten, kämpa för att nå ett mål och inte ge plats för negativa tankar. I framtiden hoppas jag kunna spränga nya gränser.
